Som ni alla säkert märkt var det en oerhört lång tid sen jag skrev min sista blogg. Varför beror mest på att jag inte haft tid då jag varit nere 08 för att spela basket och på prao veckans sista dagar tränade jag mycket franska.

Så jag hoppas att ni förstår. Om ni vill veta hur det gick i 08 kan ni gå in på lagets hemsida. Klicka bara på min länk REDSAINTS.

Nu ville jag gå in på något viktigare. Idag så var det precis åtta år sedan min moffa dog. (Moffan står givetvis för morfar) Tänk att tiden kunde gå så fort. Minns det fortfarande som om att det var igår. Måste säga det att jag inte fick reda på det vid det bästa tillfället. Jag hade varit på en fest hos en av mina kompisar som fyllde år. Hade haft jätte roligt och ville berätta allt för mamma och pappa. Så då sitter jag där vid matsalsbordet i vardagsrummet och ler när de plötsligt säger de hemska orden. *snyft* Blir tårögd bara att tänka på det. Ni förstod säkert att jag började grina och att jag skrek för full hals. Sedan var det ju Lisa. Hon förstod nog inte riktigt vad som hänt. Hon satt och kollade på bollibompa och skrek åt mig att vara tyst.

Lisa var fem år då och jag var sju. Moffan var verkligen speciel. Ingen kunde berätta sådana bra historier som han. Jag älskade verkligen att vara med honom. Kommer speciellt ihåg en gång då vi skulle busa med mommi (mormor.) Något annat jag verkligen kommer ihåg är lejonet på vinden. 

Jag och Lisa brukade utmana varandra om hur långt in vi vågade gå. Så varje gång man pratar om lejon dyker moffas ansikte upp. 

Ni märker hur speciel han var och hur betydande han var för mig. Så själv tänker jag hålla en tyst minut för honom. Det tycker jag att ni alla ska göra. Inte bara för min moffa utan för alla där ute som lämnat oss och aldrig kommer tillbaka.

Till moffan, från Anna. Önskar att du vore här...