Ja som ni märker var min rubrik full av sarkasm. Om någon skulle säga att detta varit min lyckovecka har de allt annat än fel. Som ni vet sedan igår krånglade min msn, som för övrigt fortfarande har damp... Vad händer nu då?! Jag blir sjuk!!! Kan inte prata, har ont överallt och mår sämst helt enkelt. Även fast jag vet att det finns folk som har det sämre då jag lever av sådana kallade I-lands problem så är det inget man bryr sig om. Tyvärr...

(Hoppas ni inte tar det på fel sätt) Som jag också skrev igår så ville jag visa mitt sv-arbete. Detta är det enda jag är stolt över denna vecka (även om jag skrev den förra veckan) Den heter "Det här glömmer jag aldrig" och handlar om en ung flickas liv. Hennes känslor om att vara  utstött i samhället.

DET HÄR GLÖMMER JAG ALDRIG

”Människor kommer och går. Vissa stannar i ens liv, andra inte. De flesta försvinner, de förvandlas till hat. Kan det då betyda att de fortfarande finns kvar? Personer som betydde något, personer som brydde sig är nu borta, förevigt. Skrämda av världen, den värld som ej bryr sig, inte om någon. Den värld som struntar i ens känslor. Jag känner hur jag börjar falla. Ett fall som fortsätter i en evighet, ett fall som ingen glömmer, ett fall in i ett fortsatt mörker, ett fall, en stor tragedi.”  

-         Suck! Hur länge ska du hålla på med det där tramset?

Självfallet, avbruten igen och ingen bryr sig.

 

-         Ska du inte fortsätta att berätta Ella, för du har skrivit mer va?, det var min lärare som talade.

-         Öh… Ja…, svarade jag nervöst.

-         Då så, kan du vara snäll att fortsätta?

Lärare… Av alla lärare som finns måste jag ha den värsta. Han är lika hemsk som eleverna om inte värre. Han visste verkligen hur man gjorde livet till ett helvete för andra.

Hela min kropp började skaka. Jag började stamma och det blev då inte bättre av allt fnittrande från tjejerna längst bak i klassrummet. Min lärare harklade sig, något som aldrig fört tur med sig. Han hatade vad han hörde. Jag tog ett djupt andetag och fortsatte där jag slutade.

 

” Rädslan är stor, man vill inte förlora. Man vill inte förlora spelet om Liv och Död.

Detta är en rädsla vi lider av, detta är en känsla. Känslor som cirkulerar i min kropp. Som blodet i mina ådror, bort från mitt hjärta och sedan tillbaka igen.”

 

Jag blundade, en tår föll ned från min kind. Jag hörde deras röster, de ekade i mitt huvud.

 

-         Ditt blod kommer aldrig tillbaka, inte så mycket som du skär dig ditt jävla EMO-barn!

-         Känsliga sak, tål du inte sanningen eller?!

Rummet fylldes av skratt och hån. Jag kunde inte hålla in mina tårar. Så jag sprang där ifrån. Jag ville inte att de skulle se mig såhär. Det sista jag hörde var min lärares röst som sade; Frånvaro för Ella…

Jag struntade i hans ord, jag ville inte tillbaka dit. Så jag sprang och sprang tills jag nådde en toalett. Jag ville torka mina tårar. När jag torkat mig studerade jag mitt ansikte, blekt som det var. Mitt svarta hår som glänste utav lampans sken. De röda och vita slingorna såg man tydligt från långt håll. Sminket jag bar var centrerat på mina ögon. Svart kajal var det som gällde. Jag tog nu blicken längre ned och studerade mina kläder. Svartröd spretig kjol, svartvita randiga leggings, rött linne och en svart huvudtröja över, och självfallet dessa vackra men slitna converse skor. Det är ju så det ska vara. Jag stod där, utan att tänka. Jag ville bara se in i min spegelbild. Förstå vem jag är, men tankarna var slut. Även fast jag visste att jag inte borde spendera min tid på en toalettsits, så kunde jag inte förmå mig att gå upp. Livet kändes för tungt. Det kändes som timmar, men det kan också ha varit några ynka minuter. Mina ben hade börjat gå. Hemåt antar jag för helt plötsligt stod jag i centrum där någon gripit tag i min hand. Han höll hårt och skrattade åt mig. Även fast jag aldrig hade sett honom i hela mitt liv. Det var som om att han tyckte att han kände mig, att han visste precis hur jag var. Han höll så hårt att min hand blev blå. Jag skrek och bad honom att släppa men han lyssnade inte. Inte förrän några äldre människor kom och undrade vad dem gjorde. Sedan blev jag bara ignorerad. Ingen frågade hur jag mådde och ingen ville inte ens ge mig en blick. Jag var ännu en gång utstött från samhället. Varför är det så här? Frågan ekar i mitt huvud. Vägen hem kändes längre än någonsin. Hem var hundratals mil bort, hem var inte ens hem längre. Så hade det varit länge. När jag äntligen nått mitt mål såg jag att mitt sovrumsfönster var sönder, någon hade kastat in en sten.

Jag tittade på de glittrande glasbitarna, skulle jag göra som de alla redan trodde att jag skulle göra förr eller senare? Skulle jag sätta mig i det fack de placerat mig i för flera år sedan? Skulle jag våga? Tanken skrämde mig, men min lust att leva var inte stor. Jag grep tag i den första och största bit jag kunde hitta och tog sedan det djupaste andetaget jag någonsin gjort. Det andetaget skulle också få bli mitt sista.

                                                  
                   Av: Anna Sjödin

Hoppas att ni gillar den. Eftersom att det är den andra februari idag vill jag passa på att hälsa grattis på födelsedagen till min kära faster Carina. Sedan (medans jag kommer ihåg) Säga grattis till min tränare Jimbo som fyller år imorgon. Grattis allihopa :D