Herregud vad skönt det var att springa! Det började med att jag skulle ta en liten snabb promenad med Theodor, när jag kom ut upptäckte jag att det spöregnade. Är kanske inte som alla andra men just när det verkligen spöregnar får jag en lugnande effekt över mig, vilket gjorde att jag ville gå lite längre. När jag gått mot maskinhallen så kommer jag på att jag kan springa! Jag släppte lös Theo och tillsammans sprang vi till fårholmen, var lite orolig att han skulle få ett hyperanfall och springa ifrån mig men han såg hela tiden till att ha koll på mig så allt jag behövde fokusera på var att springa.

När jag närmar mig fårholmen upptäcker jag med fasa att skosnöret har åkt upp, i en sådan situation brukar man stanna och knyta den men inte jag, jag hade bestämt mig att springa hela vägen. Vad tror ni hände, låt mig säga det såhär... Jag ramlade, nej faktiskt inte! Klarade mig hela vägen dit! Titta vad lite regn kan göra. Vägen tillbaka gick jag upp för backen och sprang sedan resten av vägen tillbaka. Blev kanske lite fusk men känner mig ändå någolunda stolt över min prestation. Lunkentussen tyckte nog om det med, synd bara att han blir så blöt och pinnig...